Kallt så att det rinner i ögonen och gör ont att andas.

Klarade praktiken
De fem veckorna på neurologen ledde lätt överraskande till ett godkänt betyg och jag gläder mig något enormt åt att jag åtminstone åstadkommit något den här terminen.
Praktiken börjar inte helt lysande när jag hälsar på de handledare som jag skulle följa. Den ena hälsar med ett "välkommen till avdelning 96" den andra med ett "hej, *namn*" varpå den smidige praktikanten svarar med ett "hej så mycket" ... Lyckas också låsa in nyckeln till mitt hänglås i skåpet den första veckan. Ringer vaktmästaren som klipper upp skåpet. Två dagar senare inser jag att jag låst in nyckeln i skåpet. Igen. Men hoppet är det sista som överger dig och jag bestämmer mig för att använda reservnycklarna till det klippta låset som var av ett annat fabrikat. Jag sätter i nyckeln, vrider om. Klick. Inte bara påminner jag mig om att inte glömma när jag har osannolik tur utan jag skriver det i bloggen också.
Fritid hade jag intet av då det förväntas att jag skriver tre uppgifter till seminarier, pluggar på två tentor lagda under praktiken, och två tentor efter praktiken. Samt skaffar litet sömn då och då. Med en vecka kvar av praktiken tar min handledare semester för att slippa stressen av att ha en termin 3;a efter sig. Jag har en vecka på mig att vända ett underkänt betyg, som kommit utav det inte klickade lika bra med henne som med hänglåset. På tisdagen den sista veckan känner jag mig lätt klubbad och jag somnar omgående efter att jag kommer hem vid fem-tiden. Runt midnatt inser jag att det är en drygt 39-gradig feber som är boven i dramat. Omvårdnadsprocessen omfattar tre glas vatten och fem timmars sömn till, med en Ibumetin på morgonen. Vid skrivande stund har jag lite svårt att förstå att det gick vägen, men den här praktiken är den mest lärorika hittills.

På KTC-tentan klagar en klasskompis på att det knappt funnits tid att plugga och Mats på KTC;n svarar irriterat att han stänger KTC;n klockan nio varje kväll och har öppet på helgerna. Massor av tid att plugga. Jo, tjena. På min lapp står det intramuskulär injektion och sond och enteral nutrition. Jag känner mig rätt hemma med PVK;n och venprovtagningen, men sätta sond kan jag knappt i teorin. Nu är Medicinsk teknik för sjuksköterskor beställd.


Klubbad och mörad avslutar jag terminen med ett par tentor och efter praktiken finns det otroligt nog tid att åka till Karlskoga. På ett kaffe-fik som förvandlas till ett hårdrocks-hak på natten spelar DJ;n A Bustle in Your Hedgerow bland kaffe och öl-smuttande gäster. Vi tar trappan ner till spelningslokalen och där värmer DJ;n upp med Viva la vida... Som tur är kliver ett band som närmast kopierat Metallicas sound upp på scenen och öser på rätt bra. Sen tar Yoshi och Sophie över och ger en grym spelning. http://www.myspace.com/slowexplosionband Heavy stuffs. :)

Jul, igen.

Våra fina kursansvariga ger oss ett individuellt arbete och ett grupparbete. Sedan önskar de oss en god jul.


Köper julsk*nka som Castro godkänner.


Hunden följer med mig till Sollentuna då Linas bröder inte tål honom allt för väl. Vi äter gott.. nja, sojaskinkan smakade mest soja och senap. Castro smyger iväg under middagen.
I vardagsrummet möter oss en brutal scen. En julklapps-salami har blivit slaktad. Hunden ligger utslagen på soffan.

När Lina går in på Willys blir Castro som vanligt orolig. Jag säger glatt att han inte alls får vara på instrumentpanelen medan jag tar en bild på honom.

Vadå, är det mousserande vin som gäller i år igen?

Vi laddar upp med att baka hallongrottor. Till kvällen blir det kakor, öl, rosévin, grönsaksbiffar och gott sällskap hos Yoshi. Gott nytt år. :)

Sent i november

Nu är uppdateringsfrekvensen uppenbarligen nere på ett inlägg i månaden. Det känns undermåligt men jag bortförklarar det varken på brist på intresse eller stoff, utan tid. "Men nu när du inte har praktik så har du ju massor med tid, din nedrans latmask" kanske ni säger, men där tar ni fel!

Halloween-a-palooza
Hope you're not too scared
to come to me party tonight,
Spongebob Scaaaredypants!?
AAGH-AGH-AGH-aghagh!

Använder Yoshis bilder och utgår ifrån att det är okej. :P På bilden en provisorisk kyrkogård. Det var jobbigt att gräva ner alla lik kan jag säga!

Vi har en läskigt grym halloween-fest på spökhuset Högströmska. Jag super naturligtvis ner mig som vanligt och tar taxin strax hem strax efter spöktimmen, men jag klarar i alla fall livhanken..? Då AIK möter IFK Göteborg på söndagen så har jag en mycket bra anledning att stanna hemma istället för att hjälpa till att städa. Och det var ju inte mer än rätt. (Grattis AIK till guldet!).

Nunnan Johnnie Walker har en hämndlysten blick.

Vampyrerna tyckte uppenbarligen inte drinkarna var goda. Inte så konstigt kanske med tanke på att de snålade med kvalitén och serverade råttblod istället. Men vad vampyrerna har slabbat!

Den här dockan fick uppenbarligen inte tillräckligt med uppmärksamhet. Jag passar på att uppmärksamma Sophie med ett tack för allt arbete hon lade ner på festen. :)


Nervigt värre
Jag och Lina ser Zombieland. Den får 4 zombieclowner av 5 möjliga.

När min ansökan om avsteg blev avslagen bokade jag tid hos studievägledaren, och får en tid två veckor senare. Väl där undrar jag när jag kan börja med kurserna igen och studievägledaren bläddrar i sina papper och svarar att min ansökan om avsteg inte blivit avslagen utan godkänd. Då det beskedet skilde sig en aning från det jag fått tidigare replikerar jag i sin tur med lätt förvirring i ansiktet. Vi reder ut det och de sätter mig på 5 veckor praktik på neurologen. Nu har jag istället för en skön, avslappnad studieperiod, förvisso med lätt ångest om hur jag skulle lösa det här med pengar till mat och hyra, åter en tid med plugghets framför mig. Praktiken i sig är jag nöjd med, jag får ju sätta sprutor. :)

I skrivande stund har jag 4 dagars skäggstubb, tar till det där med tidsbrist igen. Jag medger att jag helt enkelt och i själva verket kanske är ineffektiv? Hur som helst hälsar jag på i Stockholm och passar på att titta in Sollentuna Centrum som de fyllt med djungel. Jag går in på Game och frågar efter Dragon Age. Det är slut. Jag försöker igen på Game på Våghustorget och även där går jag bet. "Det är slut, tyvärr." "-Jaha, okej. Då går jag och laddar hem det då." svarar jag småsurt. Men det hör nästan till bitterlistan att man inte kan göra rätt för sig och köpa dataspel. Att ladda hem dem olagligt är snabbare, bekvämare och exemplaren tar inte slut. Där har ni nåt att tänka på, alla ni mjukvarubranch-folk, IPRED-ivrare och lättköpta politiker! (som läser min blogg). Inga, nähä. Jag återvänder i vilket fall några dagar senare och köper spelet. Inte för att jag har tid att spela det.

Castro, Sovjetlängornas diktator
Lina åker till Kristianstad och hämtar hem en hund hon fått via hundmetropolen.se. Han är en riktig myshund, och kräver att bli kliad på magen mest hela tiden. När han inte får det lägger han till en ledsen min och går och lägger sig.
När Lina är på föreläsning låter jag Castro springa av sig. Men när det kommer andra hundar lägger han sig på marken och anstränger sig för att inte synas, den lilla fegisen.


Nu väntar praktik fram till jul alltså. Till nästa gång!

Snubblande nära!

Då jag befunnit mig i limbo de senaste dagarna och inte kunnat förutse ens min närmaste framtid har jag tillåtit mig själv att tagga ner en aning. Helgen har varit delvis konstruktiv, men främst lat. Sjuksköterskeutbildningen står i stiltje men törsten för kunskap finns lyckligtvis kvar. Därför betas ett par dokumentärfilmer och en föreläsning av. You're Gonna Miss Me om Roky Ericksons liv är en upplevelse, och Bananas!*, klart lärorik om man vill ha en aning om hur stämningar i stor skala fungerar, en inblick i fult spel och gränslös girighet.

KSAF-Ö bjuder in Emre Güngör och Nima Dervish som berättar om sin bok "Varför mördar man sin dotter" på en öppen föreläsning. Det är löjligt intressant och för första gången på länge kunde man känna sig upplyst efter en föreläsning (inte i den mening att frågan fick ett svar, men de gav åtminstone en klart mer nyanserad bild av frågan än vad media har gjort.) Jag var för snål för att köpa boken men vågar ändå rekommendera den. :P

Men som sagt, mest latat mig. Jag och Lina fortsätter på zombiefilmstemat och ser Död Snö. Bra skit. xD

Snön uteblev för stunden, men jag skrev klart arbetet och lämnade in det med hela två minuter till godo. Således får seminariet, någon tenta och KTC;n vara allt som ingår i sjuksyrrestudierna den här hösten. Praktik blir det ingen då min ansökan om avsteg från behörighetskrav avslogs. Känns aningen snopet då ambitionerna inte saknats. Fyra av fem tentor betades av och det måste jag känna mig nöjd med. Jag har däremot den ambivalenta glädjen att börja termin tre i januari med några av mina favorit-klasskamrater, Tomas, Emma och Pantea, som tyvärr fått samma besked. Det kommer att kännas bra med en nystart utan stressmomentet som gamla tentor innebär. Studier i klart lättsammare takt väntar mig ända fram till sommaren. Nya KTC;n, tentorna på nuvarande kurser, den gamla farmakologin och somatiska sjukdomstillstånd ska bara klaras upp först.

Ofri (i väntan på snön).

Oktober har stängt in mig med kättingar av rutiner, pluggångest och onaturlig kyla. Såhär på kvällskvisten bygger jag upp ett förakt mot de som tvingar mig skriva ett arbete om kulturella och genderspecifika aspekter i somatisk omvårdnad. Normalt sett tvingas man inte skriva hemläxor om de ämnen som behandlas på föreläsningar, men i detta fall är det tillräckligt irrelevant för vårdyrket (sveriges emigrations- och immigrationshistoria, asylprocessen och lagar kring denna) för att lägga in en extrauppgift. Bara att lyda och lida och skriva blogginlägg istället för uppgiften.

Förra helgen fann jag mig i en liknande situation då lördagen bestod i att skriva en farmakologi-omtenta och sedan avlida. Tentan i sig var rätt klurig, vilket resulterade i att 2/3 skrev U, däribland undertecknad. Man var uppenbarligen tvungen att kunna arytmier också. Tack för informationen. Bra att arytmier behandlades i kursen när jag läste den. (Sarkasm - arytmier behandlades inte.) Undertecknad är inte bitter.

Som vanligt tacklades tentan med redigt plugg, godis och kakor.

Som tur är läggs det även stor vikt vid rent praktisk kunskap, och att sätta perifer venkateter är rediga grejer. Den senaste tiden har vi T3;or spenderat mycket tid på KTC;n, och momenten vi tränat på är snäppet bättre än de vi hade i förra terminen. Hoppas det är lika roligt (eller roligare) att sätta sprutor på människor som på dockor. Jag tycker inte synd om min första patient.

Kan tillägga att bland de andra intressanta saker jag gjort idag är att tömma askkoppen. Jag inser att jag borde skriva på min uppgift. Skönt att den ska in senast imorrn, då kan jag sitta hela natten och vänta på snön.

Höst!

I skrivande stund kan jag konstatera att det plötsligt blivit ruggigt kallt ute. Att det gått så lång tid mellan blogginläggen att en årstid passerat kan jag endast skylla på att jag har haft annat att göra. Möjligtvis på grund av den ekonomiska krisen har många sökt sig till universitetsstudier. Intagningarna har utökats och mer än 2500 studenter fann sig i ett febrilt bostadssökande. I Örebro har det lokala bostadsföretaget ÖBO fått ångra sitt tilltag att garantera bostad till alla nya studenter. En del av dessa har inte ens ägnat tanken på bostad en tanke och finner sig själva i en ny stad, utan bostad, med ungefär noll köpoäng. Solidarisk och allmänt snäll som jag är lät jag en av dem bo hos mig och mina 18 kvadrat. Det kostade honom ingenting annat än att han betalade hela hyran. Tim flyttade tillbaka efter tre veckor då systemvetarlinjen inte var hans kopp te, men det var trevligt att lära kännas!

Då jag var smart nog att förutspå den ekonomiska krisen slapp jag bostadsstressen. Däremot har det varit gott om både plugg- och nollningsstress. Nollningen var på det hela taget skoj som vanligt och avslutades med Örebrodagen och grillkväll med sommarlekar.

På Örebrodagen var uppsluppningen total och SERUM var flest, gulast och bäst. Vi faddrar hejade ivrigt på vårt nollelag och störde både lokaltrafik och förbipasserande genom att gå i bred samlad tropp längst gatorna och oupphörligen sjunga högljudda kampsånger. Tyvärr snuvade GIH oss på finalsegern. Bidragande orsaker till detta var fusk och att hjärncellerna inte vägde ner dem lika mycket i klättrings-momentet.

Par-brännboll.
Vi faddrar gillar i allmänhet brännboll, att dricka äckligt nollningsvin och att tackla folk hårt. SERUM är däremot en så übermysig sektion att vi skar ner på vinet och tacklingarna när vi hade vår egna brännboll. Det är hårt nog. Det föredras egentligen att sitta och mysa i pyjamas och dricka saft bland kuddar och ballonger i forum-huset. Det har aldrig kännts så fel att knäcka en öl som då. De andra sektionerna, speciellt TekNat gillar iallafall att tackla folk och dricka nollningsvin. Passa på att vara med nästa sommar då det bara är en tidsfråga innan ett benbrott eller skalltrauma leder till att vi tar bort tacklingsmomentet ur vinbrännbollen.

För min del är nollningen nu över. Jag hoppar över finsittningen. Underhållningen brukar vara förstklassig men inte i 250:-förstklassen. Det är redan ett elakt skämt att studielån och bidrag inte på långa vägar räcker till kurslitteratur. Nollningsstressen är över men studiestressen finns kvar, och kommer fortsätta att göra det.


:)
Min pluggmetod börjar bli en ful ovana.

Nu gäller det bara att hämta upp det sista. Med världens finaste stressdämpare till hjälp så känns det enkelt. <3

Nu ska jag göra mitt tredje och sista oanmälda besök hos de kroniska kaffedrickarna på Previa. Den sista sprutan innebär 30 års skydd mot hepatit A och B. Känns bra. Nästa inlägg kanske kommer i vinter? Ha det gott!

Termin 3

Jag fick stå och köa i 40 minuter, men jag kände mig definitivt manad till ett prat med studievägledaren. Hon gav mig positiva besked, men det innebär ju inte att jag kan slappna av. Jag har fortfarande tentor att skriva. Förmodligen innebär det att jag de kommande veckorna pluggar på mer än nånsin. Att jag inte kunnat kamma in mina heliga högskolepoäng på grund av en sån struntsak som en missad HLR-kurs hade jag däremot inte en aning om. Styr upp ny kurs nästa vecka så får jag det överstökat.

Check! :)

På KTC-omtentan får jag utföra Puls-Blodtryck och Inkontinens-Nedre tvätt - och jag är verkligen tacksam för de 30 minuter man har för att förbereda sig inför presentationen. Den tiden kan man använda till att lära sig allt om inkontinens och nedre tvätt. Om man som jag lånat några slags überanteckningar så kan man känna sig rätt lugn. Att jag inte kontrollerade blodtrycksmanchetten höll dock på att innebära en större katastrof. "Skulle jag utfört en blodtryckskontroll i verkligheten så skulle jag naturligtvis ha kontrollerat manchetten först. Eh-hehe-heh."

Nollningen röjer vidare i oförminskad takt. Inför hatt-partyt hade de fyllt hela stället med ballonger... Bärseback har aldrig känts så klaustrofobiskt.

Glöm det din uppblåste fan!


Sodexho har till min glada motsats till förvåning insett att man kan lura studenter på pengar genom att sälja "superjuice" till hutlösa priser och äggmackor som är så fånigt små att man förmodligen blir hungrigare om man äter dem.

Nollningen fortsätter med Togaparty, Beachvolleybollturnering och Fångarna på Campus.


De stackars SERUM-tjejerna möter GIH;s stora och måttligt begåvade grabbar och en väldig kämparglöd räcker som vanligt tyvärr inte mot de envisa idrotts-trollen. "Bra att de inte är längre än 1.60, då kan de inte möta min smash!" - tänker GIH;aren.


Beachvolleybollturneringen är blåsig men jag tror att de flesta hade kul.

Jag åker till Linköping och hälsar på Axel som jag inte sett sen jag kom in på hotellrummet och däckade halv fem på morgonen efter den sista vilda ute-kvällen i Las Vegas. Vi glider över till hans polare som pratar om doktoreringar och sjuksköterskeyrket. Mig lyssnar de inte på då jag är flera år yngre och helt uppenbart inte har något vettigt att komma med. Jag tittar på fotbollen istället och försöker övertyga om Zlatans överlägsenhet. I 93;e matchminuten känner jag att jag tar hem en liten seger i diskussionen. Axel bjuder på BK-krubb om jag häver i mig en 6.0% starköl på en minut. Den utmaningen accepterar jag utan någon större betänketid då jag är sugen på lökringar och milkshake. 45 sekunder senare står jag i hallen och tar en liten paus från allt. Sen går vi till BK. Dagen efter tar jag med mig Axels andra stationära som stått och dammat. Som vanligt är Axel generös och låter mig låna den. Passar på att hälsa på moster och mormor i Motala. Att ta sig tillbaka till Örebro med en dator under ena armen och en bräda under andra är självklart jobbigt, men det problemet hade jag tidigare inte orkat tänka på. Genomsvettig efter att ha åkt buss istället för inställt tåg till Hallsberg, tåg till Örebro och buss till Studentgatan slänger jag in grejerna med 5 minuter kvar till Fångarna på Campus. Jag har lovat ut min bräda till en av aktiviteterna, som går ut på att rulla till en stolpe fram och tillbaka. Att se de tappra tävlande hitta på sina egna unika åkstilar är storslagen underhållning.

Finalen är tät. Lag 2 och 4 kämpar ivrigt för att ta hem segern och priset - korv med bröd på Pressbyrån. Jag är ändå stolt över mina pojkar och flickor i lag 3...

Efter två timmars bökande med datorns alla hårddiskar fungerar den nu, och jag får anse att jag löst datorproblemet!

Ps. Brädan hittade jag hos Leo.

Plugg och nollning.

Jag tog inga risker med den sista tentan, Medicin A, fysiologi med anatomi II. Det blev alltså ännu en lång natt med ohälsosamt koffein-intag och mumsiga chokladkakor. Jag insåg framåt morgonen att jag underskattat den andra delen då speciellt kapitlen om njurarna och matspjälkningssystemet var fulla av krångliga ord som juxtaglomelu... juxs... juxtaglomerulära apparaten! Jag lyckades aldrig lista ut just precis vad det var för något men jag skrev tentan och lämnade in den med en känsla av att det faktiskt kunde gå vägen. Nu väntar en lång tid av hopplös väntan på resultaten. Smidigt att nollningen sammanfaller med denna nervpärs.

Jag och Thompa rullar in till USÖ och hälsar på Leo. Två dagar tidigare hade han och jag bestämt oss för att testa den nyasfalterade Brickebacken. Asfalten var grymt skön att åka på, dock otroligt smärtsam att plantera armbågen i. Vi kom fram till att Leo inte kunde ta sig till sjukhuset utan hjälp, så jag ringde Axel som ändå råkar vara ambulanssjuksköterska och vi åkte in till USÖ där han tacksamt nog fick ett snabbt och bra bemötande. Sekretess och sådant hindrar oss dock ifrån att hälsa på förrän han skrivs ut, nu med två skruvar i armen.

En fullständigt avslagen armbåge som numera hålls ihop av två skruvar.

Thompa hälsar sjuksköterskan på avdelningen med "Hej, vi är här för att hämta resterna av Leo" vilket får sjuksköterskan att uppvisa en lika road min som den grupp sköterskor som blänger på oss uppvisar när vi med brädor under armen hämtar ut vår gode vän.
Leo får finna sig i att sommarens longboard-säsong är över för hans del. Läkarna gjorde det fullständigt glasklart att han inte skulle åka mer förrän armen var läkt, och skulle han komma tillbaka med ett nytt benbrott lär bensågen tas fram! Innan säsongen summeras är antalet benbrott uppe i två, och det känns väldigt bra att mina ben fortfarande är hela och fina. Mjölk-knarkare som jag är har jag iochförsig ett skelett av guds nåde.


Nollningen börjar med speed-dating och lekar. Sedan tar vi oss till korridoren för att chilla med 25-30 nya SERUM-studenter som glatt följer med "sjuksköterskestudenten" Leo och Axel, faktiskt med en fullständigt genuin nollebricka då han blivit antagen till prehospital omvårdnad. Grattis! COREn fylls sedan med hiskeligt mycket folk och jag hade en trevlig kväll. Idag står konsekvenshantering på schemat och möjligen femkamp och hattparty. Det ligger spår av föregående kväll överallt. Utspilld dricka över hela rummet, nötcremepapper utanför huset, tomflaskor och min bräda saknas...

Tentornas tid.

Sommarlovet avslutas inte med några avslappnande, återuppiggande och härligt slöa dagar. Nej, här råder ovädret före stormen. Tentan med stort T har legat som ett ensamt mörkt moln och påmint om att det är i fysiologi-boken näsan bör vara. Det sista dygnet innan tentan laddade jag upp med energidrickor, kakor, godis och glassar som jag tillsammans med mat och kaffe mumsade på för att blodsockret skulle upp, upp och absolut inte ner. En all-nighter behöver sin disciplin och en socker-dopp skulle kunna visa sig katastrofal. Ville inte tänka på ångesten som skulle infinna sig om jag pluggat så länge för att upptäcka att jag somnat på soffan bland allt godispapper och vaknar en bra bit in på eftermiddagen med ett ångestfyllt yl när det går upp för mig att jag försovit mig. Hursomhelst så skrevs tentan och det kändes överaskande bra när jag lämnade in den. Nu återstår att se om lärarna gillar mina svar lika mycket som jag.

En av de få vindstilla dagarna. Att sitta på taket och plugga är helt oslagbart. :)

De andra mörka molnen är KTC-tenta imorgon och anatomitentan del 2. No rest for the wicked. Men allt är inte tentaångest och plugg-frenzies. En förunderlig kväll vid en sjö i Bergslagen tillsammans med goda vänner lättade upp. Tyvärr våldförde sig en flaska sprit på min nu alkohol-ovana hjärna. Jag kan bara anta att minnena som försvann var lika goda som de jag fick behålla av den kvällen. Dagen efter var jag bjuden på middag och vinprovning med läskigt vuxna människor...

Sent en sensommarkväll med bastu och bad i Bergslagen.

Tog en resa till gamla goa Stockholm för att fira farsan som hade kalas. Började med att hälsa på Johan och Elin och sen åkte vi till den laglösa söderorten på söndagen. Träffade farmor och farfar som jag inte sett på länge och syrran som det alltid är kul att träffa. Hon börjar snart andra klass och fick lektioner i dataspel och fotboll av sina två elaka storebröder. Då jag på något sätt fick med mig brädan till storstaden fick jag nöjet att testa backarna i det kuperade Rönninge. De är så branta att även min oansvariga hjärna som värderar adrenalinkickar över allt annat sade "Naaaaajj du Henrik! Tar du den backen så går kicken över obehagligt snabbt!" När brädan börjar vobbla är det bara att ställa sig så stadigt man kan och hoppas att allt går bra. Bakom kurvan - väldigt många hundar i väldigt många koppel. Att det alltid ska vara så... Tur att de är smarta djur som håller sig till vägrenen, och med rätta skällde de på mig.

Det visade sig inte vara grafikkortet som gett upphov till min dators tragiska död utan något helt annat. Vad det kan vara visar sig nästan vara en olöslig gåta. Till mitt stora förtret ser jag ingen annan utväg än att fortsätta med trial-and-error-metoden för att hitta något som jag bara kan anta är en mikroskopisk tuva i form av en lätt bränd transistor som stjälper det stora komplicerade lasset som är en modern dammig stationär död dator.

Snart kommer lönen och den lär med nöd och näppe täcka nästa månads utgifter. Om jag kan börja termin 3 får tiden och ett snack med en studiehandledare visa. Tills dess är det bara att nöta böcker med små avbrott för att gå på lina och turer på långbrädan. Ikväll blåser hösten igång med fadder-kickoff på Bärseback.

Sista dagen på jobbet.

Så det blev inga fler stycken om saker som stör mig på bitterlistan. Däremot ett nytt inlägg med bara en gnutta banalitet.

Pressbyråbacken, på väg till jobbet. Det har regnat och asfalten är läskig. Studentgatan börjar än en gång bli frekventerad av de som valt att spendera sommaren på platser de föredrar. De föredrar också att parkera så att jag inte kan göra min graciösa sväng för att komma ut på bilvägen, utan att dundra in i bakredet på en volvo. Med enkel logik förstår jag att, om jag åker, så är det enda scenario jag kommer på som förhindrar denna kollision, det att jag faktiskt vurpar på det glatta underlaget på vägen ner. Något av en förbannelse för människan är det att vi kan förutse negativa konsekvenser av vårt handlande och ändå agera på ett sätt som vi vet leder just dit. Thompa stannar naturligtvis för att bevittna ännu ett bevis på hur korkad människan är. När greppet på asfalten släpper lyckas jag ställa brädan på bredden, lätt rullandes mot grässlänten, springa vidare ner för backen, undvika kantig röd volvo, ta emot brädan som just kommit ner, och rulla vidare. Flyt. Adrenalinflinet satt kvar nästan hela vägen till jobbet.

Douglas Adams - Parrots, the Universe and everything. Riktigt bra föreläsning!

Jag lämnade jobbet med vetskap om att lätt saknad skulle finnas till stället. Sista timmen av många på boendet som man kommit att gilla. De kommande dagarna kommer mer tid att spenderas med en bok i handen. Förmodligen Fysiologi med relevant anatomi. Nu börjar jag bli tjenis med studiehandledningen. Visste ni att mer än 4 miljarder impulser strömmar mellan hjärnhalvorna (Corpus callosum) i sekunden? Tänk så många slösade impulser när man kollar på en av de där harkrankarna som tagit sig in i köket och surrat runt mot allt hela tiden i två dagar, för att till sist lämna ett äckligt kadaver på diskbänken och man bara tänker... blegh.

Min ofrivilliga Straight Edge-sejour har även den tagit slut då jag insett att det bara är ett slöseri på bra sommar om jag inte lånar en slant för riktig mat och sånt.

Liten bitterlista.

Det ligger i bloggandets natur att orera om fulltändigt banala saker och tro att man kan komma undan med det. Vilket man naturligtvis kan. :) Därför "bjussar" jag på en lista på saker som stör mig!

Att jag jobbar när jag hellre åker till Göteborg över helgen.

Radioreklam. "Om banken säger nej, kanske vi säger okej, ******.com!" Med på listan mest för att jag faktiskt ligger och uthärdar radioreklam nu. Den är oändligt kass. NI MÅSTE INTE HA EN FJANTIG FJOMP-KÖR SOM SJUNGER ERAN URTÖNTIGA SLOGAN.

Att jag alltid har rätt. Jag skulle inte säga det om det inte vore för att det faktiskt är så.

Gubbar. Jag kommer glidande på cykelvägen. Herrn som cyklar i motsatt riktning utsätts på så vis för inte en utan två nya och lätt chockerande faktum att ta ställning till. Ett: Mötande trafik åker på fel sida av vägen. Två: Mötande trafik rullar på en planka med fyra hjul.
Efter 10-15 sekunders betänketid är det så dags för ett beslut. Det blir tokbroms, ett "men..!" och en arg blick. Men vadå? Vi lever i 2009 och ibland möter man ungdomar på konstiga farkoster på fel sida av vägen och de skriver blogg-inlägg om DIG.

Oflexibilitet. Är det ett ord? Gubbar är som sagt duktiga på detta och även TANTER. Kommer man fem minuter sent så har man uppenbarligen begått ett kardinalfel och får i vårt kära punktlighetsdyrkande land utstå

Okonstruktiv fikarumskritik. Jag är urdålig på att ta kritik. Särskilt om det rör sig om den värsta sorten av all kritik. En verbal avhyvling som susar i öronen i dagar efteråt. Neeeeej, inte den sorten. Den värsta sorten kommer inte från den person som uppenbarligen har någonting på hjärtat som de vill ta upp med dig. Den tar en omväg. Först latensfasen, då den ligger och väntar på att jag inte ska vara tillgänglig för att direkt ta emot den. Sedan luftas den i fikarummet så att någon av deltagarna istället kan vidarebefodra den till mig i förbifarten några dagar senare. Fördelen är att det ger chans till snack bakom ryggen. Som man på väg in i sjuksköterskeyrket kan jag bara känna bävan.

Politiker. Oj. Detta får jag jag nog medvetet hålla kort. Varför får EU-parlamentariker fantastiskt överdrivna bidrag för allt ifrån resor till studier för deras barn? Varför tjänar folkvalda medlemmar i riksdagen oproportionerligt mycket pengar? Varför anses politiker vara något av en högre samhällsklass? Dagens politiker har tappat verklighetsuppfattningen och saknar även uppfattning om vad deras befattning innebär. En politiker blir plötsligt vald av andra politiker och nu är det fara och färde. Inkompetensen flödar och veckans ärke-nöt Marianne Samuelsson tar priset.

TV. Har fått utstå en del TV-tittande på senare tid då det utöver promenader är det mest sociala som finns att göra på jobbet. Programmen är likadana. De går efter en mall. Bolagsdirektörerna saknar nämligen egen förmåga till initiativ och tar högst motvilligt till sig nya ideer. Därför har jag som TV-tittare att välja på program som handlar om 1. Diverse folk som bara gör vad som helst för att synas. De får "utmaningar" och sedan blir de förolämpade av tre domare som uppenbarligen är några slags höjdare. En och en åker de ut tills det bara är en tävlande kvar som tror sig få ära och berömmelse men; nej. Vinner du den här typen av program så blir du inte känd och lagom till nästa säsong så är du glömd. 2. Program som handlar om helt vanliga människor. Typ "Halv åtta hos mig" eller "Lyxfällan". Jag är själv en vanlig människa och sitter jag och tittar på de här programmen så överdoserar jag på vanliga människor. Räddningen vore om kunskapskanalen slapp trängas med Barnkanalen eller om man för en gångs skull fick tillgång till Discovery Channel. Men TV som på något sätt är bildande är en samhällsfara och borde kanske förbjudas?

Tele2 Ni suger, allt ni gör är skit. Synd bara att jag sitter fast i ett kontrakt som skrevs innan reklamkampanjerna med idiotiska får och dumma, meningslösa meteorit-tilltag.

Hm... något mer finns det säkert. Jag stör mig ju på oändligt mycket saker. Aja, det får räcka. Nu när inlägget är skrivet så finns det ett utlopp, och jag kan ju addera saker när jag vill! :D Inlägget får 9/10 på bitterhetsskalan och det är jag rätt nöjd med.

Igelkotten och grodan.

Jag har glömt usb-mobilsladden hos Thompa som åkt till Hudiksvall. Under tiden kan rubriken verka irrelevant för innehållet. Ber om ursäkt för den förvirring som kan ha uppstått i samband med detta och passar även på att be om ursäkt för isbjörnarna, IPRED, att båtar krockar, att kristna och muslimer bråkar, att Island är fattigt, han den där Kirchsteiger, att människor blir sjuka, att myggbett kliar samt apoliva-reklamen. Jag jobbar med att hitta en lösning så snart som möjligt så att Ni kan få se igelkotten och grodan och sedan återgå till Er normala rutin.

Uppdatering:

Jaha, skulle ÖBO ha sin hyra nu? Jag har ändå börjat gilla den här livsstilen som skulle få en pakistansk barnarbetare att förfärat utbrista "Hur fan klarar sig stackarn!?". Man lär sig uppskatta det man har. Hur som helst så är det augusti och om bara drygt tre veckor så kommer tentor och pengar och föreläsningar och nollning och höst och allt det där som måste finnas för att livet ska börja rulla igen.

Kolugna sommardagar. Ja, vad gjorde man innan datorerna kom? Maskinen (som annars äter den tid man har när solen skiner och kallar ut en på äventyr) ligger uppfläkt på golvet och har fått utstå ett och annat återupplivningsförsök. En nätaggstransplantation visade sig inte hjälpa och ej heller ett defibrillerat CMOS-batteri. Sugit ur allt damm som stoppar upp luftflödet, även där med negativt resultat. Nu funderar jag på om det ändå inte är en patologisk grafikkortsdysfunktion som är roten till problemet. Datorn får dock vänta på ett nytt grafikkort. Den bärbara håller än, vilket är mäkta imponerande. Tyvärr leder den lägre uppdateringsfrekvensen i processorn även till en lägre uppdateringsfrekvens i bloggen.

Jag tror mig ändå ha hittat några exempel på saker som man pysslade med på stenåldern.

• Man åkte longboard, inte bara för att ta sig till jobbet eller affären utan ibland bara för åkandets skull.

Axel åker bräda... nej en sten är det ju. En tjock sten, med fyra hjul. Fred Flinta-style.

• Man försökte lära sig gå på lina. Ett riktigt roligt och alternativt sätt att bli blåslagen på.

Thompa visar sig på styva linan.

• Man gick till gymmet, som är nedsläckt eftersom ingen är där för att trigga rörelsedetektorerna. Naturligtvis. För några gym fanns ju inte på stenåldern och således gick ingen dit.

• Man lagar specialkakor i goda vänners sällskap. Och matar hunden med dem. Och blir anklagad för att försöka dräpa hundkraken.

• Man spelar jenga och tröttnar på att vinna hela tiden.

• Man ger sig ut i skogen för att plocka svamp och hittar förmodligen hela skogens kantarellbestånd bakom en granrot. Det är verkligen två magnifika kantareller. Jag planerar att steka dem i smör och äta dem till pannkakor ikväll. Som tur är hittade jag även blåbär i skogen och vad är bättre än pannkakor med grädde, kantareller och blåbär!?

Om-nom-nom.

Livet i 300mhz.

Är man semestervikarie så kommer lönen en månad senare. Mjölk har jag råd med, räkningarna får vänta. Situationen är lätt kritisk, men jag har ju klarat mig förr. På fredagen blir det lunch på Rosalies efter jobbet med farsan som är på genomresa. Han ger mig en slant och en flaska vin som jag glatt bälgar i mig på kvällens pool-party. Jag tycker att det är en bra idé att köpa tågbiljetter tur och retur till Stockholm (och inte mat) för pengarna. Örebros busstider tvingar mig att ta brädan för att hinna med tåget. Jag ser förmodligen inte klok ut när jag tar longboarden med två väskor på ryggen och morsans gigantiska tomma resväska i handen. Hälsar på hemma i Sollentuna och packar med min gamla laptop så att jag inte avlider av internet-abstinens. Der visar sig vara helt rätt att ta med brädan, att fara fram på stockholm centrals marmorgolv och reta upp folk är nämligen riktigt kul. Återigen hemkommen så kan jag bara glädjas åt att såna nöjen är gratis, vädret är fint och att man kan plugga i stadsparken. Allt annat får vänta till den 27;e.


"Örebro Stadspark utsågs 23 augusti 2004 till Sveriges vackraste park." - wikipedia.

Tillbaka till stenåldern.

Sitter på jobbet och tittar på de boendes göromål och konversationer. Det är ibland som bra teater. De har verkligen sina egna personligheter, omattade av omgivningens krav och ideal. Under en lugn stund tar jag rast och lånar datorn. Min egna dator har gått sönder och jag begriper inte vad det är som är fel med den. Trycker på startknappen - "fjutt", så stängs den av igen. Inser hur datorberoende jag är när jag ber om att få låna datorn några minuter när det är rast på jobbet. Ofrivillig cold turkey, inte bra. De senaste dagarna kan jag summera här: -> <- Däckar nämligen på närmaste mjuka underlag när jag kommer hem. På plussidan så ser helgen ut att bli rätt trevlig. Uppdaterar när jag lyckats nalla en dator, tills dess - ciao. :)

What food eats.

Zuccini, färskpotatis, karljohan, vitlök, basilika, timjan, rosmarin, oregano och riven parmesan. Smarrigt ändå. ^_^

J obbar morgonpasset sen
Ä ter äter jag en falafelrulle på Alfredos
T ittar på MTV. Room Raiders is teh shit. xD
T raskar till bussen. Regnar, så brädan stannar hemma.
E fterlyser underhållning, så jag
T ittar på How I Met Your Mother.
R egnar fortfarande.
Å ska vore ju genuint. Men nej, bara regn.
K anske borde fortsätta med Hellraiser-marathon hos Yoshi.
I nträffar inte, eftersom jag somnar efter ett kapitel i Medicinboken...
G räver fram och lagar till en japansk alg-soppa (?) från högen som Yoko lämnat.

"D et här kan ju vara den segaste, tråkigaste och sämsta dan i världshistorien! "
A bsolut.
G naa. <- Kommer inte på något bättre att säga.

Resan till Las Vegas

23;e juni. Plats: Bistron på tåget från Örebro.


"Nu är det så att det är fel på en växel här. Vi blir stående tills de har reparerat felet... och det vet jag inte när det är". Tåget blir stående i 40 minuter. Sommaren har äntligen kommit tillbaka. Värmen verkar förvåna och besvära de flesta, för på tåget hänger frustration i luften. Bakom mig sitter en kvinna från någon av Stockholms södra förorter. Hon pratar i telefon och kryddar friskt med ett imponerande register fula ord.
Jag smuttar på kaffet och betraktar kvinnan gå förbi mig och vidare mot bistro-kassan. Men hon kommer inte längre än bordet framför mig. Där sitter en tjej med rosett i håret. "Har du problem eller? Stör jag dig? Vagnen är full med barn, och de stör du dig inte på!? Dom skriker också!" Undrar kvinnan med svordomsrepertoaren. De tre barnfamiljerna runt mig skickar blickar mot henne, mörkare än åskmoln. Jag sitter som på nålar för att se hur situationen ska lösa sig, och hur många småbarnsföräldrar kvinnan kan ta i ett slagsmål. Tågvärdinnan avbryter för ett meddelande, och hindrar då möjligen, men fullt ovetandes en riktigt ful scen från att inträffa. "Vi väntar på en arg resenär som står på perrongen och inte låter mig stänga dörren. Nu står vi här tills han har lugnat ner sig. Om ingen vill komma och hjälpa mig förstås." Lika fel som det är att vara orättvis och elak mot flickan med rosett i håret, är det att just i detta nu förarga ett helt tåg med försenade resenärer. Utanför fönstret kommer tre frustande och pustande grabbar med backslick gåendes i samlad tropp. Det är uppenbarligen inga vanliga brats. Jag skulle tippa på att om de här tre skulle göra en lista på favoriter bland vita pulver så står kreatin överst. De får sällskap av en hårdrockare av den grövre sorten, ett gäng förortskickers samt en liten men arg man i kostym. Jag skrattar högt och halva vagnen gör spontant detsamma. Sekunder senare rullar vi vidare mot Stockholm.

Jag kommer att vara på resande fot mycket länge till. Det är sommarens enda semester jag påbörjat. Målet är Las Vegas, där jag kommer att möta upp min kusin och hans vänner. De ska spela en Texas Hold 'Em-turnering i WSOP på Rio. Unibet sponsrar med hotellrum och håller i aktiviteter. Själv är jag inte mycket av en pokerspelare, och som en konsekvens sprider jag inte pengar åt höger och vänster. Men boende är betalt och sjyssta aktiviteter står på schemat, så jag tvekar inte länge när kusinen Axel frågar om jag är sugen på att åka dit i 10 dagar.

24;e juni Arlanda-McCarran
Brorsan får låna Urbans bil. Att jag slipper släpa väskor på bussar och tåg så här tidigt på morgonen är jag väldigt tacksam för. Jag känner en person som jobbar på Arlanda, en flygplats som sysselsätter 15000 personer. Jocke står i disken innanför entrén. Han uttrycker avundsjuka när jag berättar om mitt resmål. Han var i New York för en vecka sen, men arbetar man på Arlanda och ser folk resa dagligen så tar det uppenbarligen inte lång tid att bygga upp ny reslust! Han visar också åt vilket håll Gate 5 ligger, där jag inte behöver vänta länge innan jag kan borda flygplanet mot Amsterdam. Passade naturligtvis på att ändra mina sittplatser till fönsterplats, då det är roligare att titta på landskapet än att bläddra i tax-free-katalogen. Dock bjuder inte Atlanten och norra Kanada på några direkt spektakulära syner.

I Detroit möter mig en än mindre spektakulär syn - Detroits flygplats. Den är mörk, grå och trist. Jag lovar två konstaplar i den första säkerhetskontrollen att jag varken deltagit i andra världkrigets grymheter eller valt det kommersiella flyget som transportväg för illegala droger. Den ena visar varför han blev säkerhetskontrollant istället för skådespelare när han på ett konstigt sätt ber sin kollega att backa en sida i vad det nu är för fil de har på mig. "W-wait a minute" säger han och trycker ett par gånger på knappen "9" på tangentbordet. "You've been arrested for any crimes in the US?" Jag nekar. "It says here that you've been arrested and been tried in court. -"Um. I've neither been arrested nor been to court trial, either in the US or Sweden." -"Allright". Jag undrar för mig själv vilken reaktion de letade efter, och varför de överhuvudtaget försöker sig på en sådan luring. De låtsas som ingenting och skickar mig vidare. Homeland Security tycker dock inte att en kontroll är tillräcklig. Jag blir stoppad av en fet version av Phil Anselmo som tycker att jag ska gå igenom en "special screening". Han frågar mig om väskan. I USA är det ovanligt att män har väskor med axelrem, och den måste ha fått Tjock-Phil att bli misstänksam. Jag svarar som Seinfeld: "It's European." -"Allright bro. I don't look very European do I?" Det har han fullständigt rätt i. "No, you kinda look like Phil Anselmo." Efter att ha fått stå i en maskin som ser ut att komma från ett framtida århundrade, och möjligen scannar mitt DNA efter Al Qaida-sympatier, kommunism eller religöst oliktänkande, får jag äntligen sätta mig och vänta på nästa flygplan. Amerikaner hyser i regel en stor aversion för att använda fötter och ben för att ta sig fram. Flygplatsen, som förvisso är säkert 20 minuters gångväg från Gate 1 till 80, bjuder på två alternativ utöver apostlahästarna. Rullväg och tågräls. För att fördriva tiden går jag fram och tillbaka några gånger. En röd tågvagn susar fram och tillbaka över mitt huvud. Okej. Jag kan väl åka ert jävla tåg. Susar fram och tillbaka och fram igen. Köper en bok och sätter mig och läser en stund. Bakom mig dundrar en 747;a igång sina jetmotorer och det får hela golvet att vibrera. Boardingen öppnar äntligen och jag bestämmer mig för ett miljöombyte.

På flygplanet låter jag en grabb sitta vid fönstret, som snabbt somnar. Jag läser tax-free-katalogen. North West Airlines letar främst efter mycket tjocka män när de anställer flygvärdinnor, och de har till ingens förvåning svårt att ta sig fram i flygplanets smala utrymmen. Tar en öl och följer sedan grabbens exempel. I drömmen sitter jag i en kyrka, och i gången mot altaret går feta munkar i rad och mässar "Trash. Garbage. Trash. Garbage". Jag vaknar när det slår lock för öronen och bordet framför mig är rent. Utanför flygplanet börjar det för första gången på mer än 24 timmar att mörkna. Vi går ner för landning. I Nevada är casinospel tillåtet, och McCarran Airport är till bristningsgränsen proppad med slot-maskiner. Jag är inte jättesugen på att börja spela på de enarmade banditerna, så jag går och hämtar min väska och möter Axel och Andreas.

När jag för första gången på 18 timmar befinner mig utanför luftkonditionerat utrymme slår en vägg av hetta mot mig. Las Vegas är en stad i öknen och klockan nio på kvällen lokal tid är det ändå nästan 30 grader varmt. Vi tar taxin till MGM Grand, där jag ska bo den första natten. Vi sätter oss på en italiensk restaurang för att inta en sen middag, och till efterrätt beställer jag tiramisu. Jag älskar tiramisu. Tar en smakbit och hjärnan svarar med att avfyra på alla synapser. Jag upplever någonting som kan beskrivas som en Petit Mal och de andra undrar om jag mår bra.

Noshörningspatrullen: Flugan, Limmet, Axel (Älgen) och Liket.

25:e juni
Jag betalar 15$ för att springa på MGM Grands löpband en halvtimme. I löpmaskinen finns en TV installerad. Den visar såklart Fox News och utöver ständigt rullande reklam-slingor går det upp för mig att reportaget handlar om vilka tv-apparater som är bäst. Reklamavbrott avlöser vart 5;e minut. Tittar på palmerna istället. Sedan är det dags att byta hotell. Vi åker till Wynn Encore, det senaste tillägget i Las Vegas skyline, färdigställt i februari. Vi bor på 63;e våningen och hissen upp dit tar hissnande 38 sekunder. Någon 13;e våning finns naturligtvis inte, och ej heller några våningar 40-49, då kineserna inte gillar dem. Jag inspekterar och godkänner rummet som i praktiken ligger på den 52;a våningen. Utsikten är bättre än den jag har på studentgatan. Vi går ner och äter lunch på The Buffet.

Jag har levt på student-diet i närmare ett år, och numera tar jag vad jag kan när det vankas mat. Att jag inte är kräsen är allmänt känt. Fri tillgång till våfflor, pannkakor med sirap, jordgubbssylt, pizza, sushi, oxfilé, pasta, kakor, glass och oändligt mycket mer, tillagat med en standard en bit över vad man kan förvänta sig på en riktigt fin restaurang - risken är att jag äter ihjäl mig. Jag börjar med pasta, sallad och kött. Sen amerikansk frukost, dvs pannkakor dränkta i sirap. En stor portion mat till och sen efterrätt. Kaffe på det. Jag är en tjockis i teorin, Monty Pythons Mr. Creosote har ingenting att sätta emot.

Spenderar eftermiddagen på Encores poolområde. På rummet slår jag på TV;n och ser att min barndomsidol Michael Jackson nu går sin moonwalk i himlen. Jag är en av naturen melankolisk person. Deppar över det och ditt och datt. Men tar mig i kragen och kollar in Fashion Show, gallerian på Las Vegas Boulevard.

Fashion Show sett från hotellrummet t.v och marknivå t.h.

Då vi tänkte gå ut ikväll så köper jag ett par nya skjortor, tar en kaffe på Starbucks, och chillar en stund. Varken Axel eller Liket visar sig vara särskilt peppade, och vi skjuter upp klubbandet till en annan dag. Vi hänger ändå på Luxor ett tag.

26;e juni
Unibet har en presentation för en samlad trupp på ca 25 personer i ett konferens-rum på Encore. De delar ut tröjor och handdukar men jag vill hellre ha en kaffe. Det bjuder de lyckligtvis också på. Dan och Hung ger handfasta tips kring poker och staden Las Vegas. Då jag är en fattig sjuksköterskestudent från Örebro har jag ingenting här att göra, och det är ett faktum som jag gör mitt bästa för att dölja. Jag hör att de tänker bjuda på lunch, och jag svansar naturligtvis efter sällskapet när de sagt allt de vill säga. Vi går till... The Buffet. Igen. Jag gör en mental notering om att inte äta så att jag mår dåligt i en timme efter - som jag gjorde förra gången. Mina instinkter visar sig dock sitta för långt inne. Dan visar hur man viker en ring av dollar-sedlar.

Rio är det casino som har flest poker-bord, och det finns många. Axel, Limmet, Liket och Flugan anmäler sig och under tiden norpar jag Gus Hansens autograf och tittar på pokerborden.


Rio andas texas hold'em, här om någonstans ligger spelets Mekka. Jag är dock inte den strängt troende muslimen av poker, så jag tittar runt lite förstrött. Phil Ivey känner jag igen. Han ser trött ut. Inne i en pokerhand är det inte läge att be om hans kråka.
Dagen är ung, och jag tar chansen att för första gången utforska The Strip - Las Vegas Boulevard. För biltrafiken finns 4 filer i varje riktning, det räcker inte. Jag tar mig fram snabbare till fots. Jag är sträng mot mina cellkärnor och sätter strikta gränser för hur snabbt och fritt de får lov att dela på sig. Köper därför solspray på Walgreens. Kollar in The Venetian en bit ner på Las Vegas Boulevard.

Snygg takmålning.

Något som jag kommer att lära mig är att affärerna inne på casinonas shoppingstråk inte säljer vilket skit som helst. Ofta saknar produkterna prislapp, och inte ofta är ens fotografering tillåten. Petar lite på en nätt skulptur av en drake - som faktiskt har en prislapp. 7.700$.

27;e juni
Pokerspelarna åker till Rio för att spela i WSOP. Då detta innebär en färd i hummer-limousiner så fortsätter jag liksom att inte vara fattig sjuksköterskestudent utan proffsigt pokerproffs istället.


Vi äter frukost på Starbucks. De säljer havregrynsgröt, och det kan jag ju inte hålla mig borta ifrån. De som tjänar sitt levebröd på poker sätter sig vid sina bord. Den som lever på CSN tar tillsammans med Annika taxin tillbaka till hotellet. På Encore plaskar jag i poolen och bakar i solen en stund. Min favvo-syssla i hela världen. Resten av eftermiddagen och kvällen så tar jag min andra promenad längst Las Vegas Boulevard.


Jävlar vad varmt det är.

Svalkar mig med en Newcastle. På ambulansen står det "We Care" Eh, ok... citationstecken? Jag passar mig noga för att inte bli överkörd när jag går över en sidogata eller skada mig på annat sätt. Går in på Miracle Mile Shops på Planet Hollywood, ett shoppingstråk som tacksamt nog befinner sig inomhus och i mångt och mycket handlar om samma sak som shoppingstråket på The Venetian. Pratar med Dave inne på en butik för modern konst. Jag frågade inte om prislappar. Beundrade och berömde ändå några av tavlorna. Vi snackar om konst och Cirque de Soleil och jag lovar tillslut att köpa en av hans tavlor. Så fort jag vunnit jackpotten på Megabucks.


Jag når till ännu inte färdigställda City Center. Här kommer det till skillnad från resten av alla byggnader längst den här gatan att finnas lägenheter. Jag är osäker på om den nuvarande ekonomiska krisen verkligen motiverar lägenhetsbyggen för 8.500.000.000$. Men de är fina att titta på. Gatan sträcker sig en bit till, men jag inser att jag måste komma hem till hotellet idag också. Därför går jag över till andra sidan gatan. The Mirage, Treasure Island och Caesars Palace ligger på vägen hemåt, men idag besöker jag bara den sistnämnda.


Människorna myllrar på gatorna. Jag tar en hamburgare och kollar från håll på fontänshowen och människorna utanför The Mirage. Filosoferar över Las Vegas breda spektrum, inte bara skillnaden i temperatur som möter mig varje gång jag går in i ett av de skrytbyggen som ligger här. Casinona verkar ha en inomhustemperatur på runt 18 grader, mest för att visa att de kan. Utanför är det 30-40 grader varmt. Gående längst med gatan finns alla sorts människor; alla hudfärger, kulturer, fattiga och rika, tjocka och smala. Jag sitter och tittar på dem och dricker en stor läsk. De kommer även i mega-size. Läsken alltså. Vid närmare eftertanke, även människorna. Längre ner startar snart pirat-showen utanför Treasure Island. Det är vanligt att casinon har dessa typer av gratisshower, ofta en gång i timmen såhär på kvällen. Planen för resten av kvällen: 1. Köp en kall öl. 2. Kolla pirater. 3. Däcka.


28:e juni.
Idag ska vi hyra en bil och åka åt godtyckligt håll. Vi tar det litet som det kommer. Det blir en iallafall en heldag på motorvägen och vi åker tidigt på morgonen ut till biluthyrningen. Vi bor ju på Las Vegas finaste hotell, och då ska vi enligt Axel och Liket enligt all rimlighet ha en lika fin bil. En Lincoln Towncar V8. Målet blir Grand Canyon. Brummar iväg och tar en sen frukost i en liten stad som heter Mosquito. Precis dom de flesta städer, stora som små, finns här casinon och enarmade banditer. Jag har med mig kortleken och vi spelar lite hederlig chicago medan vi äter. Åker sedan vidare i en maklig takt på 80-90 mp/h, eller ca 130km/h.

Jag gör i brist på annat en lista på djur jag ser på vägen.

• Hund: 1


• Häst: 12


• Ko: 5

• Fågel: 1 träffar nästan vindrutan i 140km/t.

• Virvelvind: 2 (räknas egentligen inte som djur)
  

• Örn (inte samma fågel): 1
  

Vi korsar gränsen till Arizona men i huvudet spelas California Dreamin'. Höjd: 2000 fot över havet. Träden är förkolnade, härjade efter en skogsbrand - en naturlig del i florans livscykler. Efter ytterligare några mil är vi långt uppe i bergen. Skogen - hel, frisk och vackrare än det mesta. Jag lägger till "Bisonoxe: 2" på listan.

Grand Canyon.

Jag tappar andan. Synen låter sig inte beskrivas i ord. Kameran gör ett klent jobb. Colorado River har över hundratals miljoner år karvat ut allt jag ser. En känsla, inte koncis utan en förnimmelse, av en evighets evighet.

Jag står och glor en stund. Och sedan länge till. Sedan går vi in på Rough Riders Saloon och jag beställer in en Canyon Pilsner. Vi beslutar oss för att se den södra sidan också. Det är 10 miles dit som korpen flyger. 355 miles som en Towncar rullar.

En blåssångare.

Flugan tar ratten då vi druckit öl. Gränsen för rattfylleri är 0.8 promille, men vi är ju ansvariga människor.

Vi stannar till där vägen återigen möter Colorado River, nu långt österut.

Flugan erbjuder 20 cent för ett dyk ner i floden. Det är inte värt det.

På de vidsträckta slätterna går det snabbt. Den mjuka fjädringen och de fjärran bergen ger dock en dämpande känsla, mer som att åka gondol på The Venetians kanaler. Axel sitter vid rodret. En truck åker framför oss och när vi i en kurva dundrar förbi "löken" går det i 170 knyck!! När skymningen faller över Arizona omges vi återigen av skog på båda sidor. Naturligtvis i en betydligt makligare takt ser vi en rådjursfamilj korsa vägen, något större än sina svenska artfränder.


Från den norra sidan ser Grand Canyon inte mindre ut. Mobilen dör av utmattning efter en sista bild. Jag ser västerut, där solnedgångens ljus visar de karga bergsluttningarnas skarpa siluetter i nio gråskalor. Vi stirrar oss mätta längst den norra kanten. Vi bestämmer oss för att åka hemåt. Jag har en önskan om att äta mig mätt på en genuin amerikansk vägkrog, och vi hittar en. När vi åker har natten fallit. På en lång raksträcka tjatar jag om att stanna så att vi kan titta på stjärnhimmeln. Jag får den här gången inte önskan uppfylld, men de sänker hastigheten på en lång raksträcka. Jag hänger som en hund ut genom fönstret och stirrar uppåt. Många mil från närmsta ljus uppenbarar sig stjärnorna i galaxens centrum på himlen.

Innan vi summerar utflykten är ett stopp i Hoover Dam planerad. Det är ett imponerande byggnadsverk, som genom att dämma upp Coloradofloden skapar Lake Mead. Axel gissar att det sitter övervakningskameror överallt, och han visar sig få rätt när en kvinnoröst någonstans ifrån uppmanar Flugan att sluta hänga på staketet. Klockan är fyra när vi lämnat in bilen på Hertz, jag snackat Deep Purple med taxichaffisen Al, och vi äntligen kommit upp på rummet. Dagsutflykten på 120 mil känns redan som hela vistelsens behållning.

29;e juni
Poolhäng och sedan en helkväll Las Vegas style med shower, nattklubb på Jet, drinkar, en dundrande fylla och en svidande plånbok...


Uppenbarligen är herren på motsatt sida en pokerspelare av rang. Det bryr jag mig inte mycket om, jag dansar och snackar med Stephanie från Vancouver. Blir avbrutna av tre dretfulla östgötar och vi härjar vidare i natten.

30;e juni
Idag bjuder Unibet på golf. Vi åker ut till Silverstone 200 där vi får lektioner i puttar, drives och chippar av tre ärrade veteraner. De ville säkert spendera hela dagarna på golfbanan och bara njuta. Men de har också räkningar att betala så nu tränar de ett gäng svenskar i golfens grunder.

Sätter chippen - krumsprång. xD

Lika lite som poker är min grej så lockar mig golf som rekreation. Jag säger som Steve Wynn: Golf är fysisk smärta. Men jag lär mig massor om hur man håller klubban och yada-yada. Och har faktiskt roligt!


Vi ser Chris Angels Cirque de Soleil-show Believe på Planet Hollywood. Helst hade jag sett Beatles-showen Love, men får inte mycket att säga till om i den här frågan. I väntan på att showen ska starta tar jag puls på Limmet, men hinner inte mer än att räkna till 20 när en laserpekare från en av föreställningens vakter lyser på telefonen. "No cameras, no cellphones!" Okej, okej. Kudos för mobil-blicken. Jag gillar ändå showens nummer, även fast Chris Angel själv är sjukt överskattad. Vad som fungerar med trickfilm på TV fungerar inte på scen inför 1000 personer. Därför har han sållat ut allt som annars verkar så overkligt. Att skryta och försvinna igenom scengolvets luckor är han däremot duktig på. Dansnumren och scenbygget gör i slutändan showen värd dollarna.

1:e juli
Inte mycket planerat idag. Jag såsar ordentligt länge nere vid poolen och läser ut min bok. Beslutar tillslut att titta in den gamla delen av stan: Las Vegas Downtown. Namnet till trots inte längre en central del i Las Vegas. Kända Golden Nugget och andra klassiska casinon trängs här och vi knatar in på en restaurang med en rätt snobbig fasad. Jag beställer sallad för att påminna mig själv om livet som väntar. Återkomsten till Sverige kommer bli hård. Den kommer att innebära fattigdom och svält. De andra hugger in på 12oz köttbitar. På vinlistan finns glas för 10.000$.

2;a juli
När de andra åker fyrhjuling i öknen passar jag på att handla lite och hänga lite till i poolen. Sånt får man ju inte nog av. När de kommit tillbaka går vi till djurparken på The Mirage. 15$ kostar biljetten och det känns för en gångs skulle inte som ett rån. De har delfiner som enligt utsago inte tränas för shower utan hålls i rent forskningssyfte. De förtäljer däremot inte varför de väljer att forska på delfiner på ett casino i Las Vegas. En av delfinernas naturliga beteende är att plaska vatten på oss som står och glor vid pool-kanten.

En lama och en svan. Häftigt.

3;e juli. Xs.


Sista dagen i Las Vegas. Unibet fortsätter att vara reko så de har fixat oss VIP och bord på Xs, nattklubben på Encore. Flyget går i morgon bitti. Fri sprit. Varningsklockor. Äsch! Såna här chanser får man inte ofta. "Fuck the clock" Peter har klätt sig i en klockren tröja som roar alla utom hotellpersonalen. Vi glider in och vi sätter oss vid bordet på balkongen med utsikt över poolområdet. Sprit och groggvirke bärs in. Blandar jack&cokes, redbull vodkas, cuba libres och allt möjligt. Jag kommer inte ihåg. Pratar med pokergalningar, vakter och spelarfruar, solar i månskenet, dansar och har en otroligt skön sista kväll i Las Vegas. Axel blir utslängd och jag röjer vidare. Klockan blir fyra och när Xs stänger ger jag mig.
Jag tar min sista 38-sekunders tripp upp till rummet. I hissen står en asiat som ser sliten ut. Jag frågar "Hi, how are you?" - "I've had a very hard day today..." Det verkar inte som sprit är inblandat i min hisskompis bekymmer. Han verkar faktiskt plågad. Jag är dock inte på humör för att vara förstående. Svarar istället "Aw, that's too bad! But you should smile! You're in Las Vegas!"
-"If you aren't careful, this city will take your soul". Något otippat svar, men jag inser att han mycket väl kan ha rätt. Skulle jag vistas här för länge så skulle jag urholkas till ett skal, likt de osnytna bortskämda ungar som bölar över fel färg på lyxbilen på MTV. "Oh? Maybe it's a good thing I'm going home tomorrow then!" Går in på rummet. Tänker på Las Vegas och dess förmåga att stjäla själar. En stad med löften och löften om löften. En... eeeghh... Jag har varit klok nog att packa väskorna innan jag gett mig ut. Däckar hårt.

Vaknar tidigt och skriver ett hej då och tack för fisken till Axel. Släpar väskorna med mig och åker iväg i samma kläder jag burit kvällen innan. Taxichauffören ska fira 4th of July med familjen. På McCarran får jag veta att flyget till Memphis är försenat och jag istället får ta flyget till Detroit... Resan hem präglas av efterdyningar från kvällen innan. Istället för 4 timmar på Detroit International får jag 8 minuter... att ta mig från ena änden till den andra. Längtar hem till sans, vett, rimlighet och reson. Bordar flyget med hjärtat i halsgropen. Flyget har gott om plats och innan vi lyfter nallar jag en fönsterplats. Resan ska enligt kaptenen ta 7 timmar och 32 minuter. Men jag kan inte sova. Jag har som vanligt inte tålamod att se en film, och ger upp efter ett par försök. Timmarna känns oändliga. Läser Ofredsår om 1600-talets pinor, då en resa över Atlanten tog veckor eller månader och involverade mögligt bröd och skörbjugg. Jag får perspektiv på allt och har inte mage att klaga. Men börjar trots det känna mig lätt letargisk. Med Isle of Man i sikte bjuder flygvärdinnan på frukost och ger mig en komplimang för hatten. Jag tackar för båda och hugger in på äggmacka, kaffe och apelsinjuice.

I Amsterdam tar de min linsvätska och jag håller på att krevera. Tänker 1600-tal. Tar sista flyget hem. Har nu ridit ut en bakfylla och över Atlanten, knappt någon sömn sedan fredagen och nu är det söndag. Som tur är väntar brorsan och Elin på mig. Jag kollar in deras nya lägenhet. Flott! Äter, lånar pengar för att överleva och tar tåget hem till Örebro.